När pusselbitarna inte faller på plats...

Idag körde jag Våffelrännet som är en 20 km skidtävling här utanför Sundsvall i Töva. Jätterolig bana för en sådan här tävling, man ser varandra ofta och den är lagom kuperad och så. Idag var det nysnö och runt 0 grader. Svårvallat alltså... Och lyckades man få till vallan? Nejmensåklart inte det inte... Fästet kändes bra under uppvärmningen men sedan när startskottet gick och första uppförsbacken kom så när jag skulle diagonala blev jag smått chockad över att känna att inget fäste alls fanns! Det hade frusit under skidorna så det var spegelblankt där! Jag kände mig genast som en bromskloss som alla måste passera - och då menar jag verkligen alla... Tjejer, juniorkillar, gubbar etc. Lätt chockad så såg jag alla bara segla ifrån mig... jag hoppades att fästet skulle återkomma men icke sa nicke. Jag kokade av ilska inombords så i fjärde backen stannade jag och tog av mig skidorna och ena handsken och smälte isen under skidorna med min hand. Jag tänkte att det frusit till när jag stod still och väntade på starten. Efter någon minut (när även alla motionärer med pösiga vindoveraller passerat) så åkte jag vidare och hade faktiskt fäste ett par backar men sedan frös det under igen... Så jag fick acceptera att loppet var helkört och sedan lufsade jag runt i maklig takt, kroppen var inte alls pigg heller så det blev en lugn och behaglig tur för mig :-(
Min teori är att jag la ett för tjockt lager med den kladdiga vallan. Tunnare lager hade nog varit bättre. Jag hörde fler som kört med samma valla som mig som det inte frusit under för.

På bilden går jag imål leéndes men gråtandes inombords :-)