Efter uppvärmningen så körde vi igång loppet och direkt tog Anton och Magnus kommandot. Jag lade mig bakom stakfantasten Martin och Jonas lade sig bakom mig. Där var det hög lagom fart tyckte jag men av någon anledning (solidaritet?) så tänkte jag att Martin vill kanske att någon annan ska dra också så när vi passerade ängen efter första varvet så gick jag förbi. Det kändes snart som att de inte låg i kloss bakom mig så jag anade svaghet där (för att prata poker-termer). I en utförsbacke kom dock en åkare ikapp vilket visade sig vara Jonas.
Jag fortsatte andra varvet i ett så bra och jämnt tempo jag kunde, men visst infann sig tankarna på att "jag kommer aldrig att orka två varv till, jag måste kliva av". Jag stängde dock av hjärnan en stund och fortsatte ut på tredje varvet. Jag var nu sugen att låta Jonas dra en stund så jag släppte förbi honom efter halva varvet. Han gjorde då en tempoökning och jag fick kämpa rejält uppför backen och snöret var nära att brista, men jag gav mig den på att inte släppa ryggen.
Ut på fjärde varvet kunde jag dock ligga på hans rygg och återhämta mig lite. Inför sista backen förstod jag att det skulle bli jobbigt men när man börjar få lukt på mållinjen så väcks reservdepåerna. Jonas gick på bra i början av backen men precis på slutet stumnade han så då tog jag beslutet att klämma mig förbi honom och sedan köra för allt vad tygen håller. Jag gav allt jag hade och tittade inte bakåt förrän sista utförsbacken då jag såg att han inte var i slagläge. Så, i den lite galna prestigekampen på amatörernas afton så blev jag inte sist iaf vilket var mycket glädjande för mig. Imponerande åkt av Anton och Magnus som var i en klass för sig:
1. Anton
2. Magnus
3. Jag (30.34)
4. Jonas
5. Martin
Grymt kul var det här och minst sagt en rejäl pulshöjare! Såhär pressar man sig inte ensam, och dessutom var det supertrevligt att åka och tjöta med varann före och efter. Det var lite som piff&puff-stämning gånger fem :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar